Är inne i en sån där djup jobbig period nu. Många tankar. Lyckas nätt o jämnt hålla näsan ovanför ytan. När barnen lagt sig kom tårarna o vid dom här tillfällena är det inte lite. Sån är jag. Går väl lite lätt in i min egna vägg, tjuter av mig allting för att sen resa mig igen med nya tag. 

Jag måste lära mig säga nej o känna efter vad jag egentligen orkar. Jag tycker synd om alla andra, vill hjälpa o tänker jämt att "jag klarar mig, det är inte så noga". 

Som Ebbas danser, var tvungen att säga ifrån idag, hon kan inte gå på så många, jag känner mig som en hemsk morsa men jag kan tyvärr inte vara den där supermorsan. Jag är själv med tre barn, det finns inte en chans att jag får ihop det utan att dö av stress på kuppen. Hade man varit två o kunnat dela upp det så visst. Men antar det är därför jag vill så extra mycket, det ska inte drabba barnen. :/ Fan jag hatar mig själv som inte räcker till! :(