det är något fel på mig. varför? för skadad? kan jag skylla på det när jag alltid varit såhär? det här tar död på mig. jag har o har alltid haft mina drömmar men dom stämmer inte så bra överens med livet jag lever.... ensam! 

mina drömmar ser inte ut så men ändå får jag panik på tanken att inte ha "mitt egna liv". 

jag känner mig kvävd, tråkig o det känns som att jag byter ut mina vänner o familj som alltid funnits där. det känns så fel för någon som inte har en aning om vad som hänt i mitt liv. 

det fanns en tid då jag ville ha allt med j. vi skulle ha barn, vi hade något att bygga på. vi skulle bli den där familjen. det var därför jag försökte så länge o inte ville ge upp. vi var ju en familj  o dom klarar ju allt eller hur? jag försökte gå vidare o jag fick chanser att kunna ha "den där familjen" med nån som ville lika mycket som jag men jag var aldrig riktigt över honom. jag sumpade många chanser. men allt har en mening för vi har världens finaste söner tillsammans o nu förstår jag inte hur vi kunnat vara tillsammas ens en hel dag när vi går varandra på nerverna efter en kvart!^^ allt jag vill nu är att vi ska kunna ha en lugn kontakt för barnens skull.

 

2010 var mitt o jojos år/sommar. hon fanns där, hon svek mig aldrig. det var vi mot världen, självförtroendet var på topp. o då kom han, fast att jag o jojo aldrig skulle ha en pojkvän, fast att jag trodde att jag aldrig skulle kunna bli kär igen eller komma över j.

 

han fick mig på fall o jag visste det redan efter första gången jag sett honom. fjärilarna i magen o "gladpaniken" i kön in till hugo med jojo o r när han svarade på ett sms o skrev att jag kunde sova där för första gången. jag var beredd att springa ut ur kön! dagen efter när jag inte kunde få bort det där fåniga leendet över hela ansiktet. varje taxiresa hem efter krogen när han kom ut o betala eller när han väntade hemma hos mig. varje låt han skickade, överraskningar, fina sms o ord....

"det är bara känslan du saknar för att du mådde så bra då o tyckte om dig själv"

kanske, en liten del men ingen vet hur jag känt. för längesen, då eller nu.

visst vi hade många gånger stunder som inte var bra o långt därifrån. men INGEN har fått mig att känna så som han fick mig att känna. jag kände mig för en gång skull älskad på riktigt, jag kände mig speciell, som att jag var den enda o jag kände mig TRYGG! jag behövde inte vara rädd o jag kunde inte vara på ett bättre ställe än i hans famn med hans armar omkring mig. det var kärlek på riktigt o ingen har någonsin sagt så fina saker till mig som jag alltid fick höra från honom.

jag är så ledsen för att jag inte tog till vara på det jag hade o skulle jag få en chans att ställa allt till rätta skulle jag inte tveka en sekund!

jag antar att jag aldrig kommer gå vidare när det finns så starka känslor kvar. hur ska man ens kunna göra det när det känns som att man träffat den person som man hör ihop med? när man jämför honom med alla andra? när man verkligen inte kan få ur honom ur skallen hur många gånger man än försökt. vad gör man?!