Var jag ett vrak. Jag var själv hemma, söndergråten och livrädd. Komplikationer blev det gott om men till slut gick allt bra. Min älskade Devin föddes för snart tre år sen, kl 12.15 för att vara exakt. :)
Ett litet mirakel.

När jag läser allt gammalt så känns det som att jag mådde så mycket bättre då. Jag hade orken fast jag var helt själv med en nyfödd och två andra barn som skulle iväg till skola och dagis varje dag. Jag är mer lat nu. Jag gjorde massa saker, lät gladare, hittade på grejer, bakade hela tiden och donade med både det ena och det andra. Det känns som att jag var stark i mig själv då. Jag kanske tyckte om mig själv då?.. Vart har jag tagit vägen egentligen? Eller är det som vanligt, att man tror att allt var så mycket bättre förr?!

En sak iaf, som aldrig kommer förändras är min kärlek till mina barn. Utan dom, ingen jag!

Det gör ont i hjärtat att veta att jag inte kommer få krama om Devin på hans dag.

 

Kent - 747 - Devins låt... Så mycket minnen från när jag fick reda på att jag var gravid. Lyssnade på den hela tiden. Alla tankar, alla funderingar, alla tårar, all smärta! Allt har då rakt inte varit perfekt alla gånger iaf, långt därifrån och det gör ont.
Den låten är så speciell... Började toktjuta på konserten när dom började spela den och sen tjöt jag mig igenom hela låten. Min älskade lilla Devin.

Du är värd att dö för...


http://open.spotify.com/track/7BR7Wey330WEqRjl9SGvoz

 

Grattis på din 3-årsdag min lilla apunge! :D -vad vore jag utan dina andetag... <3