Har gått med tårar i ögonen lite till och från idag, gråtit på kvällen och önskat att det varit annorlunda. Det är så mycket tankar som far runt i skallen och jag vet inte vart jag ska göra av dom eller hur jag någonsin ska kunna förklara allting som jag känner.
Dessutom har jag dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag gråter när jag har tre helt fantastiska barn och en underbar familj. Det finns alltid dom som har det värre så varför sitter jag då och tjuter? Jag som har det bra trots allt.

Liam fyller sex år imorgon. Mitt älskade hjärta! När jag slog in paketen blev jag ledsen. Jag vill ha någon att göra sånt tillsammans med. Jag vill ha någon att prata med, planera, fixa och dona med. Jag vill ha någon som jag kan dela mina problem med, någon att hjälpa och få hjälp av. Någon att skratta och gråta med. För en gång skull slippa känna att allt hänger på mig.
Det var inte såhär jag hade tänkt mig...

Problemet är bara att jag stöter bort alla som kommer för nära. Jag vill såå gärna men sen kommer den där äckliga paniken som gör att jag drar mig ur och sårar. Varför?! Vill jag för mycket? Har det blivit till en grej att jag intalar mig själv att det ändå kommer sluta i panik? Varför får jag panik? Jag vill ju så gärna.

Jag har för det mesta alltid varit själv med barnen, varför ska jag då släppa in någon annan som aldrig varit där och inte vet ett skit om oss? I vårat liv, det har ju alltid varit bara jag och barnen. Vad säger att han alltid skulle finnas där och inte sticka? När det bara är motsatsen jag fått se. Eller nae, men då det varit bra har jag dragit mig ur.
Varför är jag aldrig nöjd?!!
Får jag inte panik, ja då är det ändå något problem som gör att det aldrig kommer bli något seriöst. Är det just därför jag inte får panik i dom fallen?

Och där det väl är bra hittar jag alltid något fel. "För ung, låt han leva sitt liv. För på, jag kvävs. Ingen pirrande känsla i magen. För tråkig."
Och den ständiga frågan; Varför jag? Vem vill ha mig, gammal ensamstående 3-barnsmorsa och arbetslös!? När det finns såå många andra? Vad är baktanken med det? "Då kommer jag ändå bli lämnad sen och få gå igenom massa känslor - bättre att fortsätta själv."

När jag så gärna VILL, varför funkar det då inte?! :'(

Varför får jag panik så att jag vill spy om någon kommer för nära eller blir för seriös?

"Joline varnade mig för det här, efter en månad skulle du få panik och göra slut."

Jag känner mig så jävla hemsk för jag sårar personer som jag tycker om pga mina äckliga tankar och känslor.

"Du borde säga åt dom du träffar att lyssna på break your heart innan dom ger sig in i nåt."

Jag borde ha en varningsskylt i pannan. Och en bruksanvisning på hur komplicerad jag är så dom får fortsätta träffa mig på egen risk.
Har aldrig berättat för någon innan om mina panikkänslor. Jag har bara velat så himla mycket och försökt skjuta dom åt sidan men förr eller senare har dom kommit fram och förstört.

Jag kanske borde testa att vara ärlig. Säga att det kommer ändå inte funka. Då slipper jag såra någon och må dåligt över det också...


Nu har jag gråtit av mig. Ska samla ihop mig, ta nya tag och gå och lägga mig. Imorgon ska jag göra det bästa jag kan för att Liam ska få en jättebra födelsedag!
Har fått vända och vrida på vartenda ruttet öre nu i flera veckor så det blir några småpaket till honom imorgon. Dels därför också jag mår piss, jag känner mig värdelös som inte har pengar till att köpa allt jag vill till Liams födelsedag. Det är så sjukt jobbigt att alltid behöva räkna och snåla. Inte få köpa det man vill. Med det menar jag inte kläder för tusentals kronor utan bara få köpa den mat man vill. Det skulle va lycka! Men men, även där, finns dom som har det så mycket värre.
Och det är ju inte pengar som räknas. Vill bara att Liam ska få det han önskar sig och det som alla hans andra kompisar har, leker med och pratar om. Något sånt iaf. Nu fick han fina saker av pappa, Karin, Elin o Dawe idag, som han faktiskt önskat sig. Tack! :)
Jag ska göra så att han får välja något alldeles själv sen när jag fått ihop lite mer pengar. Sen vet han vad det är som är viktigast och som betyder. Ska överösa honom med kärlek imorgon och låta honom bestämma hur dagen ska se ut. :) Jag vill bara att han ska bli glad och ha bra minnen från sin födelsedag.
Tack alla som var här idag, finns inte ord för hur mycket ni betyder.


Ebba, Liam och Devin - ni är min styrka!